Det är inte ofta..

..jag får ett sånt där rasande habegär. Sånt försvinner ju successivt med åren.. Men jag fick det faktiskt när jag såg den här pastellen i ett skyltfönster i Georgetown häromdagen. Parkerade min cykel och stod förstummad och tittade på denna fransman?? med de buskiga ögonbrynen och tricolormössa som kunde varit från den franska revolutionens dagar. Målningen - av okänd konstnär - var från första hälften av förra seklet (minns nu inte exakt vad det stod för årtal) och förvånansvärt fräck och modern men alldeles på tok för dyr för att ens fundera på! Men ett foto kan man ju alltid ta! Och åka hem och smygmåla av den istället! Alltid smakar det litet fågel!

Det blir liksom en liten sallad till lunch..

Efter att ha studerat matsedeln lyfter man blicken och tittar på grannens rygg framför sig och beslutar sig raskt för att beställa en sallad istället för den där mumsiga hamburgaren man spetsat sig på. Det är mycket synd om denna person, givetvis, men man skulle nog behöva låna honom - bara litet - sätta honom framför sig vid matbordet i några månader. I ren och skär egoism. Tror faktiskt att det skulle fungera bättre än all Nutrilett i världen. Jag lider med honom förstås, men det är inte precis någon aptitretare i man har i synfältet under stundom härborta i USA - "biggest and best in the world; " - beklämmande, och alldeles alldeles för ofta..