Min mormor och morfar var gifta större delen under ett långt liv. Dom hade tre barn. Irma, Barbro och Sten. "Irbasten" brukade mormor ropa på alla tre på en gång..Barbro var min mamma.
Morfar själv hade en syskonskara på tolv. Barn nr. 11 döptes till Elve och son nr. 12 följdaktligen till Tolve. Man orkade inte hitta på mer namn. Logiskt, smidigt och klart. När jag var liten hade Tolve en sybehörsaffär på Kungsholmsgatan som hette Tolves sybehör. Mitt emot i hörnan hade mormor och morfar en stor hörnlägenhet - eller snarast våning- som det hette det då. I hörnan St. Eriksgatan/Kungsholmsgatan. Jag var ofta där och brukade sitta i fönstret och titta på den brusande trafiken på St. Eriksgatan. Från mina fönster hemma på Grevturegatan kunde man inte se trafiken alls. Bara oändliga hustaksrader bort mot Hedvig Eleonora kyrka vars 08.00 ringningar fick mig att slå igen ytterdörren och kuta iväg till skolan på Eriksbergsgatan under 13 år. Man hann precis i tid till Whitlock på 15 minuter från det att 8-ringningarna började - om man tog genvägen genom Ostermans marmorhallar förstås.. Hos mormor och morfar på Kungsholmsgatan (numer St Göransgatan av någon anledning) rådde hemliga aktiviteter i ett låst rum. Det var mycket hyss -hyss runt detta rum. Nyfikenheten bland oss många kusiner var stor och spekulationerna lika många. Vad fanns där inne? Varför fick vi inte se? Varför blev morföräldrarna som tokiga om vi visade intresse för det hemliga rummet? När vi försökte kika i nyckelhålet..
Det smög personer i tamburen också. Tyst liksom "på-tå" och aldrig tändes ljuset.
Ytterdörren klickade igen nästan ljudlöst.
Alltid samma mönster..
När morfar en morgon hittades död i sin säng i jungfrukammaren var chocken outhärdlig för mormor. Hon hade pussat honom godnatt på kvällen innan och det sista hon frågat var: " Tycker du att jag kan ha den gröna klänningen med broderier på middagen i morgon kväll?"
Vad morfar svarade vet jag inte. Han var död. Verkade ha gått snabbt och utan plågor.
Plågorna drabbade mormor tungt istället.
Vi hittade henne sedan ofta i hans mörka garderob där i den stora våningen på Kungsholmsgatan,ensam, liten, och med näsan i hans klädespersedlar. Hans doft. En kvarlämnad, reell fysisk närhet.
Jag, det lilla barnet, fick första gången begrepp om vad sorg innebar. Den fysiska, icke-metaforiska innebörden
och verkliga, ohyggliga smärtan av vad sorg och saknad egentligen kunde innebära.
Dörren till det hemliga rummet öppnades så småningom när mormor lades in på Blackebergs sjukhem.
Här i det lilla rummet visade det sig då att det nämligen låg en hel liten fabriksverksamhet, med maskinpark, lager, tyger osv. Här huserade alltså sedan många år Stockholms största kravattfabrik där rader av sömmerskor i åratal suttit i största hemlighet och så tyst som möjligt sytt kravatter och slipsar i siden och råsiden och konstsilke till Stockholms besuttna män..
Och hemligt hade man varit tvungna att hålla det - i hyreskontraktet till lägenheten hade det nämligen stått:
"Att ingen härhvidlag inkomstbringande hverksamhet fick under några som helst omständigheter härstädes bedrifas."
Min morbror Sten som var läkare och övertog lägenheten efter mormors död, hade inga problem med att köra sin privatläkarpraktik från kravattrummet i våningen på Kungsholmsgatan.
Se läkare ville man minsann ha i huset! Det var grejer det!
Och husvärden kunde naturligtvis springa förbi köerna vid hals- eller magont på husvärdars privilegierade vis.
Han, mammas lillebror. blev sedan en mycket förmögen man under smittkoppsepidemien i Sverige. Koppade rader med folk som köade ända ut i farstun - en rent hysterisk tid rådde då i landet efter den där stackars sjömannen dykt upp i Sverige med den vidriga sjukdomen - köpte en båt som hette: "Variola" (Smittkoppan) samt ett hus på Trouville på Sandhamn (av min farmors bästa kompis och en kvinna med en märklig historia, Senta Centerwall.)
Han hade även tumme med en tidigare Värdshusägare i byn och tjänster byttes - minns att det var lätt att få
sig en pava vin att ta hem där när det knep någongång.
Morbror var ju läkare!
Nu är också morbror borta sedan länge och huset på Trouville köptes såsmåningom av en mäklare och vän till mig som nyligen lät riva det och byggde ett magnifikt, modernistiskt hus därstädes.
"And so it goes" som Kurt Vonnegut skrev i Catch 22.
Until death do us apart..
Pia Ehrenpreis
