Jag har rest med en önskan att göra mig osynlig. Att stå utsuddad och begripa mig på hur man rör sig och andas på varje enskild plats.
Den som vill vara osynlig måste först av allt lära sig lyssna och dölja sina spår. Man måste utveckla en god teknik att städa ett rum, sopa undan gruskorn och diska en kopp. Utplåna sina dofter.. Man skall helst ha ett alldagligt utseende som inte hotar skrämmer eller förför. Ett sätt att nicka eller le som inger förtroende eller likgiltighet. Man måste kunna sitta intryckt i ett hörn på en buss i flera dar utan vilja att bli sedd.
Kunna vänta. Kunna vänta tills inget händer Till en ny natt, en ny bädd och ett fönster mot en bakgård.Man måste kunna vila på denna bädd i vetskap om att man aldrig mer ska vila där. Man måste kunna vakna – med eller utan sorg – samla ihop lakanen och lämna rummet.
Man måste kunna genomskåda det meningslösa i flertalet av sina drömmar. Man måste inse satt drömmarna är ett svepskäl för att verkligheten att nå fram. Man reser sällan någonstans av de anledningar man tror. Man måste inse att man allt som oftast blir lurad fram till sin lycka. Vidare bör man ta för vana att aldrig välja de snabbaste vägarna. Man bör se till att de är många byten mellan de olika fortskaffningsmedlen och gärna med lång väntan dom emellan. Man bör förlägga sin väntan till dygnets mest hopplösa tider, Det är då man träffar de märkligaste existenserna och får tillfälle att höra nattens alla ljud och tystnaden..
(Ovan: Frida Kahlos målning "Water")
