En fördel med att komma till USA är bl a att man plötsligt känner sig så himla snygg och smal! Man liksom växer på längden så att säga.. En nackdel är dock att dom måste ha leg på apoteket för den enklaste receptfria allergimedicin som jag skulle köpa häromdan eftersom Washington är jättejobbigt även för en som inte har allergi. Fukt och mögel är som värst här och i New Orleans. Jag höll på att få spel inne på apoteket The Pharmarcy när jag nu skulle handla. Man ville ha legitimation och tittade på mig precis som jag skulle omvandla det önskade allergipulvert till något slags sprängmedel med fara för liv och lem enligt recept från skumma sidor på internet från länder med mycket sand i öster...
Hade bara svenska körkortet med mig. Men se det dög inte. Man skulle ha pass! Inte f-n går jag omkring med mitt pass på stan. Jag visade då mitt svenska, mycket uppskattade personnummer, printat på körkortet.Expediten tittade på mina siffror som så härligt bevisar att jag existerar här på jorden, med en min som om de vore hämtade från den där svarta brickan man hänger om halsen i USA när man plåtar nyarresterade fångar. Hon ruskade med tydligt visad avsmak på sina svarta rastaflätor så glaspärlorna häri rasslade. "Nej! Ingen allergimedicin! Du måste ha amerikansk ID!" Hon ändrar inte en min. "Men jag är ju inte amerikansk" genmälde jag och höjde rösten en aning."Jak varra micke´ansvårsful svensk." Försökte skämta. Ingen reaktion. "Ser jag ut som ett mentalfall kanske?" ilsknade jag till. Högre. Alla vände sig nu om. Jag började långsamt koka. Allergibesvären var vid det här laget minimerade till en flickfis i Sahara.Stroke låg nu klart närmre till hands.
DÅ såg hon faktiskt ut som hon nickade. Just det. Nickade. Just i detta läge.
Då gick jag ut. Rasande. När jag inte kan kontrollera mig själv längre är det bäst att snabbt lämna. Med tanke på en del dåliga tidigare erfareneter.. Ögonen fortfarande röda. Personnumret och jag intakta. Snörvell.
Men....jag känner mig ju ivarjefall litet smal!
(F ö: Bilden konstruerad i Photoshop i ärlighetens namn! Utan minsta ansvarsfullt angivande av personnummer!)
Hade bara svenska körkortet med mig. Men se det dög inte. Man skulle ha pass! Inte f-n går jag omkring med mitt pass på stan. Jag visade då mitt svenska, mycket uppskattade personnummer, printat på körkortet.Expediten tittade på mina siffror som så härligt bevisar att jag existerar här på jorden, med en min som om de vore hämtade från den där svarta brickan man hänger om halsen i USA när man plåtar nyarresterade fångar. Hon ruskade med tydligt visad avsmak på sina svarta rastaflätor så glaspärlorna häri rasslade. "Nej! Ingen allergimedicin! Du måste ha amerikansk ID!" Hon ändrar inte en min. "Men jag är ju inte amerikansk" genmälde jag och höjde rösten en aning."Jak varra micke´ansvårsful svensk." Försökte skämta. Ingen reaktion. "Ser jag ut som ett mentalfall kanske?" ilsknade jag till. Högre. Alla vände sig nu om. Jag började långsamt koka. Allergibesvären var vid det här laget minimerade till en flickfis i Sahara.Stroke låg nu klart närmre till hands.
DÅ såg hon faktiskt ut som hon nickade. Just det. Nickade. Just i detta läge.
Då gick jag ut. Rasande. När jag inte kan kontrollera mig själv längre är det bäst att snabbt lämna. Med tanke på en del dåliga tidigare erfareneter.. Ögonen fortfarande röda. Personnumret och jag intakta. Snörvell.
Men....jag känner mig ju ivarjefall litet smal!
(F ö: Bilden konstruerad i Photoshop i ärlighetens namn! Utan minsta ansvarsfullt angivande av personnummer!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar