![](https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgotmIgrstgy1gr3OynWvt-Hx0DG1xuoHupRTrDjo_DxBeccfOxxtlXY4ENmfCHSFEFvxEjnqCq4MV7zQty8c4xe5I72NUdfWeOuuhIDGgwsanTVHlt9vkpj1PkKrHdaMXwgK8DxC8lnrE/s400/obese-america.jpg)
Hade bara svenska körkortet med mig. Men se det dög inte. Man skulle ha pass! Inte f-n går jag omkring med mitt pass på stan. Jag visade då mitt svenska, mycket uppskattade personnummer, printat på körkortet.Expediten tittade på mina siffror som så härligt bevisar att jag existerar här på jorden, med en min som om de vore hämtade från den där svarta brickan man hänger om halsen i USA när man plåtar nyarresterade fångar. Hon ruskade med tydligt visad avsmak på sina svarta rastaflätor så glaspärlorna häri rasslade. "Nej! Ingen allergimedicin! Du måste ha amerikansk ID!" Hon ändrar inte en min. "Men jag är ju inte amerikansk" genmälde jag och höjde rösten en aning."Jak varra micke´ansvårsful svensk." Försökte skämta. Ingen reaktion. "Ser jag ut som ett mentalfall kanske?" ilsknade jag till. Högre. Alla vände sig nu om. Jag började långsamt koka. Allergibesvären var vid det här laget minimerade till en flickfis i Sahara.Stroke låg nu klart närmre till hands.
DÅ såg hon faktiskt ut som hon nickade. Just det. Nickade. Just i detta läge.
Då gick jag ut. Rasande. När jag inte kan kontrollera mig själv längre är det bäst att snabbt lämna. Med tanke på en del dåliga tidigare erfareneter.. Ögonen fortfarande röda. Personnumret och jag intakta. Snörvell.
Men....jag känner mig ju ivarjefall litet smal!
(F ö: Bilden konstruerad i Photoshop i ärlighetens namn! Utan minsta ansvarsfullt angivande av personnummer!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar